Historik


Sjukvårdsreformerna i Sverige


Vid slutet av 1800-talet hade socialdarwinistiska och rasbiologiska tankar slagit rot i Sverige.


Enkelt uttryckt skulle man ”förbättra rasen” genom att ta bort svaga individer. Detta ledde bl.a. till steriliseringslagarna, där människor som bedömdes ha en vacklande hälsa steriliserades, för att endast starka människoexemplar skulle få fortplanta sig.


Från början av 1900-talet ansvarade staten för sinnessjukvård, som gavs vid hospital – medan landsting och städer var huvudmän för kroppssjukvården vid lasarett.


Medicinalstyrelsen hade översyn över vården.


Åren 1850 – 1970 var ”de stora statliga sinnessjukhusens period” – då människor med olika slags funktionshinder togs bort från hem och familj och placerades på institution. Det finns många plågsamma berättelser om hur föräldrar, som just fött ett barn med funktionshinder, blev tillsagda av läkare att ”lämna barnet och glömma bort det”…


Antalet vårdplatser på mentalsjukhusen ökade kontinuerligt fram till 1970-talet.



På 70-talet började man tömma sinnessjukhusen. En ny syn på människan hade växt fram. Tyvärr hade samhället ingen, eller väldigt liten, beredskap för dessa institutionaliserade människor som nu skulle få eget boende. Det fanns ingen utvecklat socialt stöd, ingen sysselsättning…


Där man förut varit del av en gemenskap, eller i alla fall ett kollektiv, fanns nu bara ensamhet. Ibland även misär.


Många hospitaliserade människor kom till ett eget boende där den sociala gemenskapen var obefintlig.


På 90-talet etablerades olika stödreformer i kommunerna och 1993 kom LSS, Lagen om särskilt stöd för vissa funktionshindrade.



Med-människa assistans - Jättebra assistans helt enkelt!

Telefon: 070-674 46 46


© Karola Lindkvist Wahlbeck